Jag minns att sommaren var varm och skön och att jag upplevt det tidigare och att jag cyklade fyra mil tur och retur för att bada i en iskall sjö som trots det var varmare än Laisälven.
Jag minns att Anna, Birgitta, Margona, Maritha, Sandra och Ulrika alla fått nya jobb och tänker att deras nya arbetsgivare kan skatta sig lyckliga, det är ytterst kompetenta kvinnor.
Jag minns att jag hade ont i ryggen i somras, det tog tid att läkas och konstaterade att jag börjar bli gammal. Undrar hur jag tänkte då jag var ung?
Jag minns när jag fick min legitimation som psykolog när min dotter Lina fick sin med posten. Är stolt och glad över att hon valt mitt yrke och gillar det. Hon kommer att bli en lysande terapeut med åren om det är de hon vill.
Jag minns att SNSUS konferensen i Reykjavik blev lyckad och tänker att det hade vi, jag, Michael, Finn och Sten ingen aning om hemma i köket hos Sten i Bergshamra hösten 1999.
Jag minns hur irriterad jag var i början på året när vi inte hade ansvar för Stödlinjen. Upptäckte först då hur viktig den var för mig och hur kränkt jag faktiskt känner mig idag över att bli avsnoppad som jävig av en snobbig jurist på Statens Folkhälsoinstitut.
Jag minns händelser i Laisvall när jag upptäckte att Världen är orättvis. Ingenjörsbarnen fick låna nyckel till tennisplan men inte jag. Min pappa var ju en bara en gruvarbetare. Den känslan, att inte förstå hur systemet är funtat, är lika obegripligt idag då jag vet att mitt anbud till Stödlinjen var 1,4 miljoner billigare per år, fick mer poäng än det som vann och ändå förlorade vi anbudet.
Jag minns Svenska Spels seminarium i Visby under Almedalsveckan och hur allt med några ord från politiker tvärs över partigränser ändrade allt. Känslan var som att få nyckel till tennisbanan i hand och se minen hos kvinnan som tvingades lägga den i min hand.
Jag minns Lotteriinspektionen och hur kul det är att deras GD engagerar sig i spelfrågan och trevliga hans medarbetare är.
Jag minns turbulensen i Spelinstitutet under hösten då vi tjänade pengar men ändå inga hade.
Jag minns Spelberoendes Riksförbunds tio års jubileum och att påmindes om hur viktiga och hur mycket bra den organisationen gör. Vet att alla inte riktigt fattar det trots att de säger det.
Jag minns hur jobbigt det var att börja tömma och lägga ner kontoret i Piteå. Inser hur minnen och känslor överlappar varandra.
Jag minns att jag tänkte att nu har jag inget ansvar längre för nationella angelägenheter i spelberoendefrågan och kan vända blad. Stödlinjen sköter någon annan och självhjälpsprogrammet är nedlagt, hicka och befrielse på samma gång.
Jag minns när min son Jonas ringde efter intervjun och berättade att han erbjudits en plats på Berghs School of Communication och hur glad han var över att få kastas sig över ämnet strategisk kommunikation och PR. Jag känner igen känslan och glädjen över att få erövra kunskap. Lukten och prasslet av böckerna från det lilla biblioteket i Laisvall slår emot mig.
Jag minns, om jag blundar, människor och möten som påverkat mig på olika sätt under året. Kan inte påstå att alla möten varit angenäma eller speciellt minnesvärda och värda att lägga på minnet ändå minns jag dem.
Jag minns hur jag plötsligt fick luft där i hissen på sjukhuset i Boden 1967 då läkaren, samtidigt som han tog min ena hand, sa ”var inte rädd. Det gör inte speciellt ont” samtidigt som han med ett vasst föremål tryckte hål i min luftstrupe med den andra handen. Jag har givetvis ärret kvar efter tuben som sattes in och gjorde mig oförmögen att att prata i veckor. Läxan jag lärde var att livet är skört, ärr och minnen blir kvar och att livet inte går att leva med blicken i bakspegeln.
Jag minns hur viktiga möten med människor som engagera mig är och det är inte alltid med de människor man förväntar sig. De tidiga morgonmötet när jag köpt mitt morgonkaffe på den 24/7 öppna McDonald´s i Halifax med de hemlösa uteliggarna är ett sådant möte som gör att Spelakademier, behandlingskonferenser och tjusiga happenings på mässor som spelbolag håller sig med, att blekna och jag tänker återigen att ett samhället ska värderas utifrån hur de allra svagaste behandlas.
Jag minns varför jag engagerar mig.
