Läste följande: http://gameplayer.se/pub_text.php?pub_id=17896
Jag har arbetat med frågor som rör beroenden sedan 1979. Jag har gjort det i med personer i alla åldrar, i alla de miljöer där de dyker upp och jag har drivit projekt eller arbetat i de organisationer där de med beroenden ofta till slut hamnar. Jag har följt anhöriga på begravning, jag har tillsammans med Polisen öppnat dörrar och tagit hand om de supit ihjäl sig, tagit överdoser eller tagit livet av sig på annat sätt. Det sistnämnda blir aldrig vardag. Men jag har lärt mig att risken att dö en för tidig död om har ett missbruk som man inte får hjälp med är överhängande.
Jag har genom mitt engagemang i spelberoendefrågan sett hur ett beroende, som beskrivits sedan Hedenhös, sakta men säkert under de senaste 15 åren blivit ett ”accepterat” beroende. Mycket långsamt har ägare, regeringar, bidragsmottagare, andra som på tjänar pengar på spel, de som tar del av överskottet eller på annat sätt berörs av frågan öppnat ögonen. Det går långsamt, men det går framåt. Spelberoende finns.
Oftare och oftare pratar vi på Spelinstitutet med de som upplever sig ha problem med dataspel, deras anhöriga och skolpersonal runt om i Sverige. När vi lyssnar till deras berättelser beskriver de alla ungefär samma saker. Hur kul det var, vilket trevligt nöje det var, hur många nya människor de fick kontakt med osv. Sen händer något och man upptäcker att man inte kan slita sig från datorn och då börjar de negativa konsekvenserna märkas.
De negativa konsekvenser de beskriver är som tagna ur handboken för utvecklandet av ett beroende och här kommer nyckelorden; tänker alltid på det (upptagenhet), mår bra när jag spelar och om jag inte gör det mår jag dåligt (sinnesförändring), måste spela mer och mer (tolerans), mår dåligt, psykiskt och fysiskt när jag inte får/kan spela (abstinens), det blir ett djävla tjat när jag inte gör det lovar (konflikter), jag har försökt spela mindre t.o.m sluta men det funkar inte (återfall).
De tar kontakt med oss för att de är desperata och inte vet vad de ska göra. Sanning att säga vet inte jag och min personal det heller alla gånger. Vad säger du till en mamma som berättar att deras sex år gamla son spelar dataspel tre till fyra timmar varje dag? Vilka råd ger du skolsköterskan som beskriver unga killar i gymnasieåldern som överviktiga män i medelåldern i fysisk status och den troliga orsaken är åratal av övning framför datorn? Vad säger du till den gråtande sambon som sitter med telefon i örat, ett ammande barn i famnen och den nyblivne pappan sitter framför datorn och vägrar sluta med hänvisning till att han är mitt uppe i ett krig som pågått lika länge som första och andra världskriget tillsammans? Eller mamman som nyss fått ta emot slag och sparkar av sin son, 17 år gammal, när hon i desperation efter år av samtal och tjat sliter tangentbordet ur händer på honom?
När jag berättar om historier som dessa för andra möter jag i huvudsak två reaktioner (och nu förenklar jag) ”äntligen någon som känner igen hur det” eller, och det är vanligaste, ”du överdriver. De som har problem med dataspel är det något fel på”. Jag respekterar bägge reaktionerna. Jag känner igen berättelserna som de med dataspelsproblem berättar, ja, och det kan mycket väl vara något "fel" på de personer vi pratar med. Men jag vet ett, det är inte ”fel” på alla som har problem med dataspel. Lika lite som det är ”fel” på alla som har problem med alkohol, narkotika, läkemedel och spel om pengar. Hur gör man då? Hur går man då vidare?
Min egen reaktion är att jag vet att min och andras kunskap om hur vi ska stötta och hjälpa dem som har problem med dataspel fungerar. Jag vet det på basis av den teoretiska och empiriska kunskap vi har från hur vi hjälper de med andra beroende. Men jag inte vet är om jag orkar göra mig delaktig i det rävspel som omgärdar frågan; är dataspel ett beroende? Vems ansvar är det att stötta och hjälpa dem som drabbas? Var ska pengarna tas ifrån för att stötta och hjälpa? Etc, etc.
Kanske är det enklast att säga att dataspelberoende inte finns?
