Här och nu.

Siffror om hur spelmarknaden ter sig ut ut i riket börjar nu staplas. Totalt omsatte den reglerade svenska spelmarknaden drygt 41 miljarder 2011. Hur stor omsättning spelbolagen med licens på Malta m fl ställen har på den svenska spelmarknaden vet ingen men kanske 10 -15  miljarder? Hur mycket den illegala spelmarknaden omsätter vet ingen men kanske 4 - 10  miljarder? Totalt omsätter spel ansenliga summor.

Generellt sett kan konstateras att spel på över/på internet ökar hos alla svenska spelbolag som erbjuder spel via nätet. Vegas är fortfarande den enskilt största spelprodukten sett till omsättning och den fortsätter att öka, kvartal efter kvartal och omsatte 2011 7,4 miljarder brutto. Vidare verkar Svenska Spel har hittat formel för sina sportspel, omsättningen ökar jämfört med 2010. ATG är klart bäst i klassen på att flytta spelandet till nätet. Parallellet med det minskar omsättningen på travbanorna.

Samtidigt.

Några data ur FHI:s prevalensundersökning 2008/2009. Andel i befolkningen som spelar minskar. 2008 spelade 70 % av den vuxna befolkningen någon gång under året. 1997 var det 88 %. I klartext betyder det att färre spelare spelar för mer pengar än tidigare eftersom omsättningen är relativt stabil. Håller den trenden i sig?

11% av spelarna (de med mer eller mindre stora problem med spel) står för drygt 50 % av den totala omsättningen. I reda pengar med den omsättning spel haft 2011 motsvarar det cirka 21 miljarder. Hur är det möjligt frågar sig vanligt folk. Oberoende av matematiken så står de med små och gigantiska problem för en oändligt stor del av den totala omsättning. Är det sunt? Är det lagom?

Oavsett spelform så är spel på internet mer riskabelt än spel "fysiskt". Vad innebär då förflyttningen av spel med internet som plattform för riskerna att utveckla problem med spel i det långa perspektivet?

Till sist.

Spel omsätter miljarder och genererar pengar till Staten, idrottsrörelsen och kulturen. Spel om pengar sysselsätter vidare tusentals människor (inklusive undertecknad) dagligen, men frågan tas ju inte på allvar som jag ser det. Enligt statens budget så kostar rikets styrelse 2012 11,8 miljarder, Rättsväsendet 37,9 miljarder, internationellt bistånd 30,3 miljarder, försvar och samhällets krisberedskap 45,6 miljarder osv. Stora summor i omlopp, i paritet med omsättningen på spel. Viktiga frågor som omgärdas av politisk handlingskraft och noggrannhet i Riksdagen. Så min undran blir, var finns spelpolitiken? Var finns det politiska ansvaret att ta ett helhetsgrepp i spelfrågan? Varför finns det inte ett speldepartement för spel om pengar och dataspel med egen ansvarig minister? Dataspelsbranschen omsätter, enligt deras branschorganisation, 1181mkr 2010 (+22% jämfört med 2009) och är en gren av näringslivet som Staten uppmuntrar, målet är att Sverige ska bli världsledande i spelutveckling. Jag tycker det är logiskt att slå ihop spel om pengar (gambling) med dataspel (gaming). Jag är nämligen övertygad gambling och gaming inom en överskådlig framtid kommer att slå sina påsar ihop. Money rules. Det betyder att området spel står inför stora politiksa utmaningar i form av lagstiftning och det räcker inte bara med att lagstifta nationellt, det krävs internationell lagstiftning och internationellet samarbete. Internet är globalt till sin natur. Jag menar att det krävs politisk handling nu. Frågan är för viktig för att slarvas bort.

Jag minns att sommaren var varm och skön och att jag upplevt det tidigare och att jag cyklade fyra mil tur och retur för att bada i en iskall sjö som trots det var varmare än Laisälven.
Jag minns att Anna, Birgitta, Margona, Maritha, Sandra och Ulrika alla fått nya jobb och tänker att deras nya arbetsgivare kan skatta sig lyckliga, det är ytterst kompetenta kvinnor.
Jag minns att jag hade ont i ryggen i somras, det tog tid att läkas och konstaterade att jag börjar bli gammal. Undrar hur jag tänkte då jag var ung?
Jag minns när jag fick min legitimation som psykolog när min dotter Lina fick sin med posten. Är stolt och glad över att hon valt mitt yrke och gillar det. Hon kommer att bli en lysande terapeut med åren om det är de hon vill.
Jag minns att SNSUS konferensen i Reykjavik blev lyckad och tänker att det hade vi, jag, Michael, Finn och Sten ingen aning om hemma i köket hos Sten i Bergshamra hösten 1999.
Jag minns hur irriterad jag var i början på året när vi inte hade ansvar för Stödlinjen. Upptäckte först då hur viktig den var för mig och hur kränkt jag faktiskt känner mig idag över att bli avsnoppad som jävig av en snobbig jurist på Statens Folkhälsoinstitut.
Jag minns händelser i Laisvall när jag upptäckte att Världen är orättvis. Ingenjörsbarnen fick låna nyckel till tennisplan men inte jag. Min pappa var ju en bara en gruvarbetare. Den känslan, att inte förstå hur systemet är funtat, är lika obegripligt idag då jag vet att mitt anbud till Stödlinjen var 1,4 miljoner billigare per år, fick mer poäng än det som vann och ändå förlorade vi anbudet.
Jag minns Svenska Spels seminarium i Visby under Almedalsveckan och hur allt med några ord från politiker tvärs över partigränser ändrade allt. Känslan var som att få nyckel till tennisbanan i hand och se minen hos kvinnan som tvingades lägga den i min hand.
Jag minns Lotteriinspektionen och hur kul det är att deras GD engagerar sig i spelfrågan och trevliga hans medarbetare är.
Jag minns turbulensen i Spelinstitutet under hösten då vi tjänade pengar men ändå inga hade.
Jag minns Spelberoendes Riksförbunds tio års jubileum och att påmindes om hur viktiga och hur mycket bra den organisationen gör. Vet att alla inte riktigt fattar det trots att de säger det.
Jag minns hur jobbigt det var att börja tömma och lägga ner kontoret i Piteå. Inser hur minnen och känslor överlappar varandra.
Jag minns att jag tänkte att nu har jag inget ansvar längre för nationella angelägenheter i spelberoendefrågan och kan vända blad. Stödlinjen sköter någon annan och självhjälpsprogrammet är nedlagt, hicka och befrielse på samma gång.
Jag minns när min son Jonas ringde efter intervjun och berättade att han erbjudits en plats på Berghs School of Communication och hur glad han var över att få kastas sig över ämnet strategisk kommunikation och PR. Jag känner igen känslan och glädjen över att få erövra kunskap. Lukten och prasslet av böckerna från det lilla biblioteket i Laisvall slår emot mig.
Jag minns, om jag blundar, människor och möten som påverkat mig på olika sätt under året. Kan inte påstå att alla möten varit angenäma eller speciellt minnesvärda och värda att lägga på minnet ändå minns jag dem.
Jag minns hur jag plötsligt fick luft där i hissen på sjukhuset i Boden 1967 då läkaren, samtidigt som han tog min ena hand, sa ”var inte rädd. Det gör inte speciellt ont” samtidigt som han med ett vasst föremål tryckte hål i min luftstrupe med den andra handen. Jag har givetvis ärret kvar efter tuben som sattes in och gjorde mig oförmögen att att prata i veckor. Läxan jag lärde var att livet är skört, ärr och minnen blir kvar och att livet inte går att leva med blicken i bakspegeln.
Jag minns hur viktiga möten med människor som engagera mig är och det är inte alltid med de människor man förväntar sig. De tidiga morgonmötet när jag köpt mitt morgonkaffe på den 24/7 öppna McDonald´s i Halifax med de hemlösa uteliggarna är ett sådant möte som gör att Spelakademier, behandlingskonferenser och tjusiga happenings på mässor som spelbolag håller sig med, att blekna och jag tänker återigen att ett samhället ska värderas utifrån hur de allra svagaste behandlas.
Jag minns varför jag engagerar mig.

Jag har alltid sagt att det forskas för lite i Sverige om spel och spelberoende. Mitt gnölande har förmodligen liten effekt på flödet av pengar till forskning men jag gnölar ändå. Men Statens Folkhälsoinstitutet bedriver en spännande longitudinell studie som ska pågå tom 2014. En rapport är publicerad och den är skräckblanda läsning. Rapporten borde väcka mer uppseende än den gör och tas på stort allvar av politiker som bestämmer hur en ansvarsfull spelpolitik ska formas. Så några snabba fakta ur " Spel om pengar och spelproblem i Sverige 2008/2009. Huvudresultat från SWELOGS befolkningsstudie".

Lite data

‹För att kunna beskriva omfattningen av spelproblem måste vi kort beskriva vårt mätinstrument, Problem Gambling Severity Index (PGSI) (se även metoddelen). PGSI består av nio frågor om spelande under de senaste tolv månaderna. Summan av svaren ger sedan en indelning i fyra kategorier: inga spelproblem, spelare med viss risk, spelare med moderat risk och spelare med spelproblem. När vi redovisar olika grad av spelproblem lägger vi oftast ihop grupperna med ”moderat risk” respektive ”spelproblem” och kallar dem problemspelare, liksom man vanligtvis gör i internationella sammanhang.

PGSI poängskala och kategorier

0 poäng: Inga spelproblem. Gruppen omfattar dels de som inte spelat alls de senaste 12 månaderna, dels de som spelar men svarar ”aldrig” på samtliga nio frågor. Personer i den här gruppen har inte haft några negativa konsekvenser av
sitt spelande senaste året.
 1–2 poäng: Spelare med viss risk. De som svarar ”aldrig” på de flesta av frågorna men ”ibland” på någon eller några kan vara på väg mot mer allvarliga spelproblem. Troligtvis har personer i den här gruppen inga negativa konsekvenser av sittspelande.
 3–7 poäng: Spelare med moderat risk. Den som svarar ”ibland” på tre eller fler frågor, eller ”alltid” på någon fråga är mer tydligt på väg mot mer allvarliga spelproblem. Personer i den här gruppen har nästan alltid negativa konsekvenser av sitt spelande. 
8 poäng eller mer: Spelare med spelproblem. Personer som klassas som spelare med spelproblem är de som påverkas mest negativt av sitt spelande. De kan i det här stadiet ha mist kontrollen över sitt spelande.
Kategorierna med ”moderat risk” och ”spelproblem” slås ofta ihop till en kategori
med problemspelare.

Spelproblem i befolkningen

• Inga spelproblem (0 p)         92,4 %     6 742 900   (antal 16-84 år)
• Viss risk 1-2 p)                      5.4 %        393 700   (antal 16-84 år)
• Moderat risk (3-7 poäng)       1,9 %         140 100   (antal 16-84 år)
• Spelproblem (+8 poäng)         0,3 %           23 700  (antal 16-84 år)

Nästan var 10 man i åldern 18-24 är problemspelare. 
Cirka 2600 000 personer i Sverige lever med någon som är problemspelare och 76 00 av dessa barn. 
Andelen problemspelare bland flickor i åldern 16–17 är två procent och bland pojkar i åldern 16–17 är den fem procent.

Om man räknar samman problemspelarna och personer med viss risk för spelproblem står dessa för mer än hälften av satsade pengar på spel i Sverige. Ju allvarligare problem med spel om pengar desto större är andelen av spelinsatserna. Siffrorna bör tolkas med försiktighet eftersom de bygger på självrapporterade uppgifter, men de stämmer väl överens med internationella studier som visar att problemspelare står för 30–50 procent av
spelinsatserna och därmed för en oproportionerligt stor del av spelbolagens vinster. ›

Det är intressant att se att SWELOGS bekräftar det jag sagt i åratal. De spelberoende står för en oändligt stor del av omsättning och alla vill ha deras pengar men ingen vill veta varifrån de kommer. SWELOGS berättar det svart på vitt vem det är som står för överskottet till bidragstagarna och vinsterna till ägare av spelbolag.

Det är dags nu att börja ta ansvar. Det är dags nu att börja betala av skulden till de spelberoende och göra rätt. Se åtminstone till att de får rätt till vård och behandling.

Jag ger mig inte.

Debatten om ett licenssystem på spel om pengar över Internet är i full gång. Partierna i Riksdagen verkar vara överens, åtminstone tillräckligt många för att få den majoritet i röstetal som en förändring av spellagstiftningen kräver. Alla inblandade parter på den svenska spelmarknaden tycks också eniga i att det behövs redas upp på den svenska spelmarknaden. Fortfarande talar vi om det spel som försiggår på Internet. Fortfarande är allt detta en teoretisk, hypotetisk och politisk diskussion. Allt kan fortfarande hända och kommer att hända.

Svenska Spel är det enda spelbolag, hittills, som via sin styrelseordförande och VD deklarerat att de inte vill ha en förändring av nuvarande spellagstiftningen. De menar att den fungerar väl och står som garant för olika missförhållanden som kan drabba spelmarknaden som, illegalt spelande, illegala spelautomater, svartklubbar, penningtvätt, fusk och spelberoende. Däremot önskar de tuffare tag mot de parter som bryter mot den nuvarande spellagstiftningen. Inget annat vara att vänta i detta politiska rackarspel som nu pågår om hur miljarderna ska fördelas.

Vad bidragstagarna säger vet jag inte. Men jag misstänker att så länge de får bidrag motsvarande vad de får idag, eller mer, så är det nöjda. De har alltid velat ha mer pengar och en större andel av överskottet från den svenska spelmarknaden för att täcka sin behov, men det ligger väl i sakens natur.

Jag tycker Sverige ska införa ett licenssystem på Internetspel. Det ökar möjligheterna att få någon form av ordning i den oordning som råder idag. Idag är det hundratals spelbolag som erbjuder sina produkter på den svenska spelmarknaden via Internet. Ge dem nu  möjligheten att lagligt kunna erbjuda sina spel till svenska folket. Ge dem också möjligheten att betala skatt i Riket, ha kontor och anställda i Sverige, utan bekymmer kunna sponsra idrott, kultur och HBT konferenser, men framförallt ge dem den tvingande möjlighet att ta ansvar för de negativa konsekvenser som spel om pengar skapar och som de i högsta grad bidrar till genom sina spelprodukter.

Jag tror i min enfald att införandet av ett licenssystem kommer att skärpa kraven generellt på att ta ansvar för spelandets akilleshäl - spelberoende.Jag tror i min enfald att kunskap i form av statistik och kunskap om spelberoende blir viktiga i processen att besluta hur ett  licenssystem ska utformas så att licensgivaren Staten, tillsammans med de speloperatörer som får en licens, faktiskt betalar för att täcka kostnaderna för det nödvändiga preventionsarbetet, det självklara i att erbjuda stöd och behandling samt forskning.

Det är fortfarande så att en mycket liten grupp av spelare står för en oändligt stor andel av omsättningen på spel och bland dem finns de spelberoende. Fram till dags datum har detta faktum ignorerats. Enligt Statens Folkhälsoinstitut (FHI) står 10,7 % av de som spelat de senaste 30 dagarna för 53,4 % av omsättningen. Drygt hälften!

Den grupp som FHI klassificerar som spelberoende, 0,5% av spelarna, står för 6,4 % av omsättningen de senaste 30 dagarna. Jag orkar inte ens räkna ut hur mycket pengar det är. Däremot vet jag att de spelberoende jag pratar med begår de mest fasansfulla saker för att finansiera sitt spelande eller betala sina skulder. Jag vet hur de mår, jag vet hur deras anhöriga mår och jag vet hur deras barn mår, och, trots att Vegas inte finns i Danderyds kommun så finns det personer med spelberoende i kommunen. Internet stoppas lika lite av kommungränser som landgränser.

Min fråga är fortfarande, när ska Staten, speloperatörerna och bidragstagarna sluta att skylla på varandra och gemensamt ta ansvar för de negativa konsekvenser som denna ”glädjeindustri” skapar?  Inte ens Grand Hotell slipper undan sopsortering eller ISO certifiering för att få tillstånd att bedriva sin verksamhet. Men spelindustrin slipper det och ytterst ansvarig är Staten som i alla sin allsmäktighet låter det ske. Märklligt var ordet.

I dagarna har jag avskedat fyra kompetenta medarbetare. Det är mycket som är positivt med att vara egen företagare men att avskeda personal är ett helvete. Alla fyra arbetar med självhjälpsmanualen och Stödkontakten som vi startade 2004 och som vi sedan dess på olika sätt lyckats finasiera för att kunna erbjudade de spelberoende och deras anhöriga gratis stöd. Den finasieringen upphör i och med årsskiftet. Svenska Spel väljer, som finasierat självhjälpsprogrammet under 2010 och 2011, säger att man kan inte fortsätta att betala för vård och behandling. Vård och behandling är Statens, kommunens och Landstingets ansvar menar man. Svenska Spel kommer att from årsskiftet att omdirigera alla länkar på sina webbsidor som hänvisat till de resurser som Spelinstitutet erbjudit till de tjänster som FHI via Stödlinjen och FORUM erbjuder. Där kommer spelarna att from 1/1 2012 erbjudas ett gratis självhjälpsprogram som troligen är mycket likt det vi utvecklat och som inte kommer att kosta Svenska Spel en krona. Vem kan konkurrera med gratis?

Innan jag fortsätter ska jag förts tacka Svenska Spel för finasieringen de senaste två åren. De har varit värdefullt och det har gjort nytta för hundratals spelare och deras anhöriga - tack!

Men, det smärtar mitt hjärta att tvingas lägga ner en verksamhet som fungerar utmärkt och det är inte bara jag som säger. Den metod och det arbetssätt som vi var pionjärer i har visat sig håll hög klass när vetenskapet utvärderat verksamheten. Den står också modell för liknande verksamheter i ett antal andra länder och den dyker upp som den enda utvärderade verksamheten i Världen när man på internationella konferenser berättar om liknade verksamheter. Mer än 10 års erfarenhet och kompetens försvinner med hjälp av ctrl+alt+delete. Det känns, tro mig, och det påverkar mig mer än jag kunnat förutse och förstå.

Två saker först innan jag avslutar detta, som jag anar, allt för långa inlägget.

1. Spelmarknaden i Sverige står inför förändringar. Signalerna är tydliga från politiskt håll, svenska spelmarknad ska liberaliseras och ett licenssystem ska införas inom tre år! Troligen likande det som nu genomförs i Danmark, men med politiker vet man ju aldrig. Att det tillkommer fler aktörer, tillgängligheten av speloperatörer ökar, på den svenska spelmarknaden tror jag personligen inte har någon större betydelse för hur spelberoendet i populationen förändras. Tillgängligheten av spel har ökat dramatiskt de senaste 15 åren utan att Staten gjort ett dyft och andel med spelproblem i befolkningen har ökat ytterst marginellt. Det är inget som förvånar mig, men tillgänglighet är ett huvudargument från de som försvarar den rådande ordningen på spelmarknaden. De säger att fler aktörer leder till mer spelberoende. Det som oroar mig är vilka spelformer som kommer att introduceras. Vi vet, bl a genom FHI:s rapport "Spel om pengar och spelproblem i Sverige 2008/2009", rapporter från Stödlinjen och kamratgrupper, att spel på internet är en riskfaktor i sig och att vissa spelformer på i vissa åldersgrupper leder till mer problem än andra spelformer.
2. Kvartal 1 (jämfört med 2011) + 22%. Kvartal 2 (jämfört med 2010) + 10 %. Nej det är inte börsens siffror jag redovisar. Det är omsättningen på Vegas som finns på Lotteriinspektionens webbsida. Vegas är förmodligen Statens mest lukrativa inkomstkälla sett den den insats man tvingas göra för att tjäna pengarna. Det är skamligt att det tagit fram till nu att på allvar väcka diskussionen, tack Håkan Bystedt, styrelseordförande A-lotterierna, om en konsekvensanalys av införandet av denna spelprodukt.  Jag har i åratal tyckt att det är märkligt att det inte gjorts någon analys av vad införandet av Vegas har medfört. Vegas har sedan introduktionen varit en spelform omgärdad av alla de problem som en spelform kan ha. Spelberoende, åldersgränser, spel och alkohol, illegalt spelande, mm. Man behöver inte ha en doktorshatt för att förstå att Vegas är en problematisk spelform. Ett huvudargument för Vegas existens är att Vegas anses hålla de illegala spelautomater borta. Det argumentet vill jag syna. Är det så att Vegas balanserar antalet illegala maskiner (vilka är en styggelse på alla möjliga och omöjliga sätt) då kanske vi placera ut fler Vegas. Om de inte gör det, då ska de väl tas från marknaden eller antalet reduceras för att på så sätt minska tillgängligheten och därmed problemen.  Jag vill också få en rejäl genomlysning av placeringen. Ska Vegas finnas i miljöer där det serveras alkohol? Och, hur kommer det sig att Svenska Spel som fått internationella priser för sitt spelansvarsarbete inte kan kräva spelkort för att kunna spela på Vegas? Ett obligatoriskt krav om spelkort skulle kunna knyta Vegas till alla de spelansvarsverktyg som de har tillgängliga för spelarna. Jag vet svaret, det är leverantör, teknik och den investering det kostar att införa det systemet som hindrat det säger Svenska Spel. Det är säkert sant alltihop, men jag hävdar att ägaren Staten inte brytt sig i frågan. Som ägare kan man peka med hela handen och säga "inför. Vi tar kostnaden." Men money talks i budgetens sifferexersis samtidigt som Anders Borg i andra sammanhang talar sig varm om Statens social ansvar på spelmarknaden. Ta det ansvaret då! Vegas är en spelform som Staten har full kontroll över. Det krävs inga EU beslut för att agera.

Till sist.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag det tydligt, förändringen. Landskapet förbereder sig för den norrländska vintern. Flockarna med starar har för några veckor sedan redan rensat buskarna på bär inför sin sydliga resa och nu är det sidensvansarna tur. De flockas runt den stora rönnen, dess röda frukter och deras tjatter hörs vida omkring.

Förändringens vindar blåser också på Spelinstitutet. Som de entreprenörer vi är förbereder vi oss också för framtiden, likt stararna och sidensvansarna gör. Jag skulle ljuga om jag visste hur det blir och vilka trädgårdar vi ska lysa upp med vår närvaro i framtiden. En sak vet jag och Jon Kabat-Zinn uttrycker det enkelt: ”Förändring - något man kan vara säker på”. En förändring kom i förra veckan och den berörde kärnan i den verksamhet som jag sakta men säkert byggt upp i drygt 10 år. Det gör ont och jag gillar det inte.

Systembolaget söker tillstånd att leverera spriten direkt till dörren. Min ryggmärgsreflex säger nej. Jo visst, man kan kontrollera legitimation i flera led, från det man skapar ett konto hos systembolaget tills det man överlämna påsen till den person som beställt och kan legitimera sig i dörren. Men sen upphör ju kontrollen. Lagningsmöjligheterna förenklas avsevärt, och, de som redan har alkoholproblem kommer med stor sannolikhet att dricka mer. Den eventuella avgift som Systembolaget planerar att införa kommer inte att stoppa var sig lagning eller de med alkoholproblem.

Några funderingar jag har (det finns fler).

Tänker sig Systembolaget att:

• man via sitt personliga konto ska kunna sätta gränser för hur mycket sprit man vill köpa per dag, vecka, månad, år?
• man ska kunna stänga av sig delvis och/eller helt och därmed inte kunna beställa mer sprit och om man gör det gäller den avstägningen också i Systembolagets butiker?
• hålla koll på vilka som köper sprit, vilka sorter och hur mycket och om man tänker göra det, vad gör man då om man upptäcker att enskilda köper för mycket? Och hur mycket är då för mycket? Tolkar man som lagning eller att det finns risk för alkoholproblem/överkonsumtion?
• man ska vara ansvarig för den information och om man tänker sig det, hur gör man då när kunder säger "Systembolaget visste exakt hur mycket sprit jag drack, varför stoppade man mig inte innan det gick helt galet och jag söp bort familj och jobb?"
• ska länka erbjuda kunderna länkar till rådgivning och behandling?
• man ska använda mystery shoppers även vid hembesök?

OSA

Det blir långt mellan gångerna jag tycker till just nu. Det beror inte på att det inte händer grejer, det beror på sommar och semester. Men jag måste bara berätta om de samtalen som fördes under Almedalsveckan i Visby.

Alliansen och Socialdemokraterna verkar vara överens om att omreglera den svenska spelmarknaden!

Om man får tro de representanter som uttalade sig under veckan på de två separata seminarier som arrangerades och handlade spel om pengar (ett arrangerades av Svenska Spel och det andra av Newsmill/Ladbrokes) så kan vi förvänta oss en svenska spelmarknad som bygger på licenser. Den politiska samsynen stöddes av A-lotterierna som också pläderade för en omreglering av den nuvarande svenska spelmarknaden som de beskriver som rena vilda västern. Hur denna omreglering ska se ut i detalj berördes ytligt och summariskt. Två saker var de politiska partierna överens om inför en omreglering, Lotteriinspektionen ska ges mer muskler för tillsyn och kontroll och frågan om spelberoende är viktig. Men i synen på hur den framtida svenska spelmarknaden ska skyddas från utländska aktörer som inte har licens fanns ingen enighet. Alliansblocket såg inte bank- eller ipblock som en lösning. Socialdemokraterna däremot såg det som den enda vägen att gå för att skydda de spelbolag som köper en licens i det framtida svenska spellandskapet.

På seminariet arrangerat av Newsmill/Ladbroks kom ett konkret förslag till hur licenserna ska skyddas, främjandeförbudet men i en annan skepnad. I all enkelhet gick det ut på att de spelbolag som har licens helt enkelt uppvaktar de stora mediabolagen och säger att om ni tar in annonser från spelbolag som inte har licens i Sverige upphör vi att annonsera hos er. Principen är enkel, money talks.

A-lotterierna föreslog också att det nu är dags att göra en konsekvensanalys av spelformen Vegas. Det gillar jag. Jag har i olika sammanhang föreslagit just det. Skälet är mycket enkelt: det är den enskilt mest problematiska spelformen av alla de fysiska spelformer vi har i Sverige och det är inte tidigare gjort någon utvärdering av Vegas för att försöka besvara raden av frågor som omgärdar den spelformen i Sverige.   

Det kommer att bli en intressant höst! Alliansen formerar sig och Socialdemokraterna finjusterar sitt förslag till framtida spelmarknad. Undrar hur finansminister Anders Borg kommer att agera?

Ha en fortsatt bra sommar!

Ska försöka fatta mig kort. Borde nog skriva lite om SNSUS konferensen som avslutades i onsdags men gör det senare. Men jag behöver korrigera en missuppfattning genom att svara på två frågor.

Missuppfattningen blev, igen, tydlig i samband med de två senaste fotbolls EM kvalmatcherna som Sverige spelade med känt resultat. Före och under dessa matcher gjorde spelbolag som erbjuder spel på internet och har sin hemvist på Malta eller annat land och därmed saknar licens att bedriva spel i Sverige reklam för sig. Praktisk taget alla dessa spelbolag hänvisade, via text, till webbsidor som Spelinstitutet står bakom. Jag har hört det tidigare och fick nu i samband med TV sändningarna och under konferensen i Reykjavik ytterligare frågor, så här kommer svaren;

Spelinstitutet köper ingen reklam av dessa spelbolag!

Vi får inga pengar, tar inte emot några pengar eller erbjuds några pengar eller andra förmåner av dessa spelbolag för att de använder sig av vårt renommé, vår kunskap och vårt nätverk för att framstå som socialt ansvarstagande!

Jag tycker att det tillhör god ton att fråga om lov, men dessa bolag gör inte det, att få använda vårt företags namn eller åtminstone berätta för oss på Spelinstitutet att vårt företags namn förekommer i kommersiell reklam som vi själva inte bekostar eller gett vårt medgivande till. För det görs utan vårt medgivande, utan någon som helst ekonomisk ersättning och vidare förstår inte dessa spelbolag att man försätter Spelinstitutet i obehagliga situationer.

Läste följande: http://gameplayer.se/pub_text.php?pub_id=17896

Jag har arbetat med frågor som rör beroenden sedan 1979. Jag har gjort det i med personer i alla åldrar, i alla de miljöer där de dyker upp och jag har drivit projekt eller arbetat i de organisationer där de med beroenden ofta till slut hamnar. Jag har följt anhöriga på begravning, jag har tillsammans med Polisen öppnat dörrar och tagit hand om de supit ihjäl sig, tagit överdoser eller tagit livet av sig på annat sätt. Det sistnämnda blir aldrig vardag. Men jag har lärt mig att risken att dö en för tidig död om har ett missbruk som man inte får hjälp med är överhängande.

Jag har genom mitt engagemang i spelberoendefrågan sett hur ett beroende, som beskrivits sedan Hedenhös, sakta men säkert under de senaste 15 åren blivit ett ”accepterat” beroende. Mycket långsamt har ägare, regeringar, bidragsmottagare, andra som på tjänar pengar på spel, de som tar del av överskottet eller på annat sätt berörs av frågan öppnat ögonen. Det går långsamt, men det går framåt. Spelberoende finns.

Oftare och oftare pratar vi på Spelinstitutet med de som upplever sig ha problem med dataspel, deras anhöriga och skolpersonal runt om i Sverige. När vi lyssnar till deras berättelser beskriver de alla ungefär samma saker. Hur kul det var, vilket trevligt nöje det var, hur många nya människor de fick kontakt med osv. Sen händer något och man upptäcker att man inte kan slita sig från datorn och då börjar de negativa konsekvenserna märkas.

De negativa konsekvenser de beskriver är som tagna ur handboken för utvecklandet av ett beroende och här kommer nyckelorden; tänker alltid på det (upptagenhet), mår bra när jag spelar och om jag inte gör det mår jag dåligt (sinnesförändring), måste spela mer och mer (tolerans), mår dåligt, psykiskt och fysiskt när jag inte får/kan spela (abstinens), det blir ett djävla tjat när jag inte gör det lovar (konflikter), jag har försökt spela mindre t.o.m sluta men det funkar inte (återfall).

De tar kontakt med oss för att de är desperata  och inte vet vad de ska göra. Sanning att säga vet inte jag och min personal det heller alla gånger. Vad säger du till en mamma som berättar att deras sex år gamla son spelar dataspel tre till fyra timmar varje dag? Vilka råd ger du skolsköterskan som beskriver unga killar i gymnasieåldern som överviktiga män i medelåldern i fysisk status och den troliga orsaken är åratal av övning framför datorn? Vad säger du till den gråtande sambon som sitter med telefon i örat, ett ammande barn i famnen och den nyblivne pappan sitter framför datorn och vägrar sluta med hänvisning till att han är mitt uppe i ett krig som pågått lika länge som första och andra världskriget tillsammans? Eller mamman som nyss fått ta emot slag och sparkar av sin son, 17 år gammal, när hon i desperation efter år av samtal och tjat sliter tangentbordet ur händer på honom?

När jag berättar om historier som dessa för andra möter jag i huvudsak två reaktioner (och nu förenklar jag) ”äntligen någon som känner igen hur det” eller, och det är vanligaste,  ”du överdriver. De som har problem med dataspel är det något fel på”. Jag respekterar bägge reaktionerna. Jag känner igen berättelserna som de med dataspelsproblem berättar, ja, och det kan mycket väl vara något "fel" på de personer vi pratar med. Men jag vet ett, det är inte ”fel” på alla som har problem med dataspel. Lika lite som det är ”fel” på alla som har problem med alkohol, narkotika, läkemedel och spel om pengar. Hur gör man då? Hur går man då vidare?

Min egen reaktion är att jag vet att min och andras kunskap om hur vi ska stötta och hjälpa dem som har problem med dataspel fungerar. Jag vet det på basis av den teoretiska och empiriska kunskap vi har från hur vi hjälper de med andra beroende. Men jag inte vet är om jag orkar göra mig delaktig i det rävspel som omgärdar frågan; är dataspel ett beroende? Vems ansvar är det att stötta och hjälpa dem som drabbas? Var ska pengarna tas ifrån för att stötta och hjälpa? Etc, etc.

Kanske är det enklast att säga att dataspelberoende inte finns?

Nu vill KD avskaffa spelmonopolet. Deras politiske talesman i frågan, Andreas Carlson, skriver i Kristdemokraten att det nu är dags att införa ett licenssystem för att: ”Den statliga spelpolitiken tar inte socialt ansvar för spelarna. Därför måste vi skapa ett licenssystem med hårda krav på de privata aktörer som bedriver spel i Sverige.”

Snacka om att skjuta sig i foten! Vem har och haft makten över den statliga spelpolitiken de senaste åren och kunnat besluta om förändringar i den svenska reglerade spelpolitiken? Enligt Andreas Carlson verkar den nuvarande alliansregeringen, där KD ingår, vara maktlös när det gäller att minimera de negativa skadeverkningarna av spel och att införandet av ett licenssystem ska lösa alla dessa frågor. Efter att att ägnat frågan om spelberoende dryga 25 år av mitt yrkesverksamma liv slutar jag aldrig förvånas över alla undanflykter politiker, oavsett partifärg, kommer med för att slippa ta ansvar i frågan om spelberoende.

Under åren som gått sedan Alliansen tog över i regeringskansliet har man högaktningsfullt struntat i att vidta de åtgärder som man kan vidta, ”spelmonopolet” till trots. Bl a har man struntat i satsa på allt vad preventionsarbete heter för att minimera de negativa konsekvenserna av spel, på forskning om spel och spelberoende, men framförallt åtgärder för att erbjuda de spelberoende råd, stöd och behandling. Skamligt!

Andreas Carlson verkar alltså tro att ett licenssystem kommer att lösa frågan om att kunna  ”förebygga och behandla spelmissbruk”. Kanske har Andreas Carlson rätt, men det politiska rävspel som kommer att föregår ett eventuellt beslutet om att avskaffa ”spelmonopolet” är inte överstökat inom de närmaste fem till 10 åren. Vad det i klartext betyder för de som är spelberoende och deras anhöriga är att de återigen ska vänta.

Faktum är att Alliansen, som har regeringsmakten vilket Andreas Carlson återigen verkar glömma, redan idag kan göra en hel del för att minska de negativa konsekvenserna av spel. Om Andreas Carlson tar kontakt med mig ska jag gratis ge honom några konkreta tips som radikalt kommer att  förbättra situationen för de spelberoende och deras anhöriga. De har nämligen inte tid att vänta på att Sveriges regering och riksdag ska besluta sig i frågan om ”spelmonopol” eller licenssystem.